ellinorvikstrand

Läste precis de senaste kommentarerna och det var många som undrade vad det är som har hänt. Egentligen tror jag att svaren finns i tidigare inlägg men jag kan berätta iallafall.

För ca 2 år sedan köpte vi en hund som vi kallade för Nancy. Hon kom snabbt in i familjen och alla älskade henne. Hon var en speciell hund. Inte som alla andra. Det är vad jag alltid sagt. Men det är inte förrän nu när hon är borta som jag faktiskt inser hur sjukt underbar hon var.  Men iallafall så upplevde vi massa roliga stunder med henne. Hon var alltid glad och på gott humör. Dessutom älskade hon att springa. Hon sprang i full fart på gräsmattorna med tungan hängandes ur munnen så att pälsen/skinnet yrde. Det var inte förrän efter ett halvår som vi upptäckte att något var fel. Hennes bakben var för långa och hon gick konstigt. Vi bestämde oss för att ta reda på saken och åkte till Strömsholm. Hon kollades upp men de kunde inget säga. Nästa gång hon åkte tillbaka var jag inte med. Men mamma berättade att veterinären hade kyligt sagt. Avliva henne. Innan ni fäster er för mycket vid henne. Som om vi inte redan hade gjort det!? Mamma fnyste åt hennes ord och vi åkte hem. Vi besökte en annan veterinär som var snällare. Hon sa precis som det var och även hon ville avliva henne. Vi förberede oss för det värsta men vi lät henne leva. För hon var så fruktansvärt glad och pigg. Åt som en gris och brottades med Selma. Vi sade att den dagen hon visar tecken på smärta och allt inte är som det ska längre ska vi acceptera det. Och låta henne somna in. För ca 2 veckor började det. Hon orkade inte med promenaderna. Låg stilla på golvet ofta och blev trött lätt. Igår blev hon avlivad. Jag svär, det var bland det värsta som hänt mig i hela mitt liv. För jag älskade den där hunden över hela mitt hjärta.