ellinorvikstrand

Nancy är lite mer än ett år. Hon är en dogo canario hund. Hon har bott hos oss ett år och det känns som om jag haft henne hela livet. För hon står mig så nära.  Nancy är världens gladaste hund.  Blir glad för ingenting, och är alltid vänlig mot andra. Hon är hur lekfull som helst. Hon verkligen ÄLSKAR att springa. När hon springer fladdrar hennes öron i vinden och hennes tunga hänger ut. Hennes ögon är riktade framåt och riktigt skriker av lycka. För hon är en lycklig hund.
Det är något speciellt med Nancy. Har aldrig känt såhär förut för en hund.
Hela familjen älskar henne jättemycket.

Nancy föddes missbildad. Hennes bakben var för långa för hennes kropp. Men hon var så glad ändå. Levde livet som en hund ska leva. Vi åkte på utställning. Där sprang jag med en prinskorv i ena handen och nancy i andra. Hon flängde och far som en galning. Kanske inte var det så som en fin utställningshund skulle bete sig. Men vi bara skrattade åt våra fel. När domarn kollade på henne var han skeptisk.. Han gav mig chockbeskedet att hennes bakben var på tok för långa och att det var fel på dom.
Vi vart lite småarga. Den där domarn måste haft fel. Hon är ju världens finaste . I våra ögon var hon det. Finast i världen.
Efter ett tag började vi fundera. Kanske hade domarn rätt? Vi bestämde oss för  att kolla upp det. Vi åkte till Strömsholm. Ett utav de största och bästa djursjukhusen i Sverige. Veterinären kollade och kände. Hon sa att det inte verkade som någon större fara. Kanske berodde det på en lös benbit i ena benet? Lugna och lättade åkte vi hem.

När det var dags för återbesök åkte Mamma och hennes bästa vän Malin upp. En annan veterinär kollade på henne. Hon såg på Nancy som om det vore vad som helst. Hon sa kyligt att det var fel på alla ben och att det var bara att avliva på plats. Mamma och Malin tvekade. Hur kunde det ena dagen vara fel på ett ben? Och nästa på alla? Nej, mamma ville inte ta den risken. Hon sa bestämt nej och tog med Nancy hem. Nancy var ju för älskad och betydde för mycke för oss för att tas bort som om hon inte vore nånting. 
Efter det var alla i familjen lite skärrade. Mamma bokade en ny tid, i uppsala men det dröjde innan det var dags.

Nancy var precis som en vanlig hund. Snäll, hungrig, sprallig, lydig och framförallt glad.
Hon var helt perfekt. Ville alltid kela och gosa. Varje morgon när jag gick upp låg hon tätt intill mamma i sängen helt utsträckt och snarkade. Så söt.  I somras när vi var hos mormor sparkade jag och Corinne boll. Nancy sprang som en galning efter bollen. Även fast hon halkade när hon svängde sprang hon som en galning. Jag har aldrig sett en sån livsglädje som i Nancy. 

Idag är den dagen. Dagen då Nancy åkte till Uppsala. Dagen då allt brast.
Nancy är i Uppsala. Veterinärena har kollat och de vill avliva henne. Det finns inget de kan göra.
Mamma ringde och sa det när jag var på lunchrast från praoen. Hela världen stannade upp. De högljudda människorna omkring mig vart plötsligt tysta och den ända jag hörde var mammas snyftningar i telefonen. Jag gick hem för att ta hand om Selma. Nån måste ju ta hand om henne när Mamma och Håkan är i Uppsala. Hela vägen hem grät jag. Folk stirrade och glodde.  Men jag orkade inte bry mig.  Det ända som ja brydde mig om var Nancy och hon skulle dö.






Jag älskar dig Nancy. <3